När man talar om att någon är i behov av en ställföreträdare gör man skillnad på om personen är i behov av och uppfyller kraven för att få en god man eller en förvaltare. Den viktigaste skillnaden mellan dessa båda ställföreträdarskap är huvudmannens rättshandlingsförmåga.

Godmanskap

Ett godmanskap är en frivillig insats som huvudmannen måste samtycka till. Vid ett godmanskap behåller huvudmannen sin rättshandlingsförmåga och kan själv ingå olika avtal och bestämma hur pengarna ska användas. Ett godmanskap är dock ett samarbete mellan huvudmannen och den gode mannen och det är viktigt att den gode mannen håller sin huvudman informerad. I viktiga frågor måste den gode mannen dessutom ha sin huvud­mans samtycke innan någon åtgärd vidtas. Det gäller inte om huvud­mannen tappat förmågan att ta ställning. Kan en huvudman inte framföra sin vilja ska en god man handla på det sätt den anser är bäst för huvudmannen.

Vissa åtgärder kräver också samtycke från överförmyndaren.

Förvaltarskap

Ett förvaltarskap är en tvångsåtgärd och får bara anordnas när ett godmanskap inte är en tillräcklig hjälp. Vid ett förvaltarskap förlorar huvudmannen sin rättshandlings­förmåga och kan som regel själv inte ingå avtal eller bestämma över sina pengar. För att ett förvaltarskap ska kunna bli aktuellt måste det finnas en risk att huvudmannen utför skadliga rätts­hand­lingar, exempelvis skuldsätter sig eller slösar bort sina pengar.

En förvaltare utför sitt uppdrag i huvudmannens ställe, men förvaltaren ska i den utsträck­ning det är möjligt samverka med huvudmannen.

En huvudman som har förvaltare är inte omyndig­förklarad. Personen kan till exempel rösta i allmänna val, gifta sig, söka jobb och ingå anställnings­avtal samt bestämma över sin egen sjukvård.

Vissa åtgärder i ett förvaltar­skap kräver, liksom i ett godman­skap, samtycke från överför­myndaren.